Jag ställer mig på gatan och skriker.

Jag ställer mig på gatan och skriker. Jag skriker till mina lungor saknar luft och rösten har gett med sig. Jag kan inte andas av smärtan jag känner. Jag har ont i delar av hjärtat jag inte visste fanns.

I morse när mobilen pep till och jag läste orden ”livstidsfängelse för sju”. ”30 års fängelse för fyra”. och så fortsatte det. Ockupationens domar över frihetskämparnas kamp.

Nu rinner tårarna. Av maktlöshet. Jag står kvar på gatan och det är ingen där.

Jag fylls av ilska. Ilskan är mitt bränsle när orken tar slut. Jag är arg. På samhället. På ockupationen. På tystnaden. Framför allt på tystnaden. Det är ingen här. Ingen som hör dem skrika.

Och ingen hör mig skrika heller men maktlösheten tar över. Jag vet inte vad jag ska göra. Så jag ställer mig på gatan och skriker.